När kommunistledaren överste Francisco Alberto Caamaño invaderade vårt fosterland med sina mördare och legonektar – efter att ha tränad dessa på Kuba i över fem år – och med livet fick betala sitt kommunistiska, terroristiska revolutionära upprorsförsök, beslutade Miguel Angel Sosa Vasquez att utveckla sin intelligens och sina intellektuella egenskaper genom att läsa vid Stockholms Universitet i Sverige.

I Sverige fortsätter han sin kommunistiska och terroristiska verksamhet mot vår fosterland som författare och poet. 1976 skrev han under täcknamnet ”Michel Smiely” (”Michel den modige”) boken ”La Tragedia de una Revolución Inconclusa”” – tomo 1-, (”Den oavslutade revolutions tragedi” –del 1-), i vilket han förtalar och anklagar våra ärade armechefer och vår älskade prsident och fosterlandsräddare Dr. Joaquin Balaguer för att vara ”mördare” och ha dödat hans kusin kommunistledaren överste Francisco Caamaño.

Boken bevisar att, om Miguel Angel Sosa Vasquez 1965 var en mycket farlig man med vapen i hand, är han ännu farligare som intellektuell, som författare och poet. Ett område på vilket han visar samma dåraktiga mod, beslutsamhet och livsförakt som han visade i Santo Domingo 1965 under det kommunistiska upproret och som vi mycket väl känner till.

”Michel Smiely” har nu lyckats kombinera sin terroristiska, militära och kommunistiska utbildning med en europeisk universitetsutbildning, en s.k. ”Fil. kand. examen” inom ämnena statskunskap, filosofi och spansk litteratur vilket han klarade med högsta betyg vid Stockholms Universitet.

Hans farlighet och orubbliga kommunistiska övertygelse framgår också mycket väl i hans andra bok och diktsamling ”Poemas de Amor, de Sueños y de Luchas”, (”Poems of Love, Dreams and Struggles”) , där han även vågar visa sin skamlösa gudlöshet i dikter ”Dios Apesta” (”Gud Stink”), sitt förakt för och förtal av vår demokrati i dikten ”Cosas de la Democracia” (”Things of the Democracy”), förtal av den amerikanska militära interventionen som räddade vårt fosterland från en kommunistisk diktatur, vilket han gör i sina dikter ”Llegaron” (”They Come”) – som han med förakt tillägnar USA:s demokrater -, och ”Regresaron” (”Return”), vilken han tillägnar den amerikanska marinkåren och vilken hans framställer som kapitalismens mördar och ”bödelorganisation” över hela världen.

Hans böcker är en bevis för hans sakkunnighet inom det militära området, en uppriktig bekännelse om hans kommunistiska och terroristiska upprosverksamhet och om hans farlighet som kommnistelement.

Han är idag ännu farligare, som intellektuell, som författare och poet kan han sprida sina kommunistiska, ateistiska och giftiga idéer genom sina böcker, vilka redan är förbjudna i vår land.

Detta betyder också att även om kommunistledaren överste Francisco Caamaño är död och hans terroristiska och kommunistiska verksamhet krossad, bör Vi ALLTID på vår ”svarta lista” ha ”Michel Smiely” och vara redo för att ”ta hand” om honom vid första möjliga tillfälle.

Vidare bör vi räkna med att lida förluster i denna uppgift p.g.a. ”Michel Smiely” redan kända farlighet, militära kunskaper och erfarenhet. Och framför allt p.g.a. hans beslutsamhet, mod, förakt för faran när det gäller att försvara sitt liv och sina kommunistiska ideal. Dessutom är han alltid på sin vakt. Det är faktisk synd att vi inte har honom på vår sida, vi behöver sådana män.

Undertecknande myndighet:

G-2 myndighet:

87430556-XZ.
Santo Domingo, D.N., 15 april 1977.
Ps.

Till sist, måste man påpeka som ett bevis på kommunistiskt hyckleri att vår “Michel Smiely” vistelse i Sovjetunionen hade som alibi, eller täckmanteln, den officiella ryska versionen att ”Miguel Angel Sosa Vasquez” var antagen ”student” vid ”Patricio Lumumba universitetet” i Moskva, där han skulle läsa ”medicin”…

Den kubanska officiela alibi och täckmanteln slår rekord i kommunistisk hyckleri och lögner: Enligt kubanerna reste vår ”Michel Smiely” till Kuba darför att han ”van” en viktig ”politisk tävling” vars första pris var ”en inbjudan till Kuba” för att deltaga i ”26 juli revolutionsfesten 1967”. Att ingen av våra agenter har lyckats bli antagen till ”Michel Smielys” ”medicinska utbildning” som han fick i Moskva i den ryska speciella och hemligsfulla KGB terroristskolan, är ett bevis på att sådana officiella ryska och kubanska alibi och täckmantel är löjliga kommunistiska lögner, vilket både ryssar och kubanerna är ojämförbara specialister i att hitta på”.

JAG HAR INGA KOMMENTAR till dessa ”Protokollupplysningar…” om mig, sammanställda av den förre dominikanske diktatorn Dr. Joaquin Balaguers CIA-vänliga säkerhetspolis.

Det är redan känt hur latinamerikanska och USA-stödda diktaturer misskrediterar, förtalar och stämplar som ”terrorister” (och detta på det mest skamlösa sätt) alla de människor, patrioter och hederliga medborgare som har mod, moral och samvete att bekämpa deras ”demokratier” och ”antikommunistiska paradis”, försvarade av USA-tränade dödspatruller, bödlar och torterare som ingår i deras poliskår och arméer.

Vid 17 års ålder upplevde jag en amerikansk militär intervention i mitt land Dominikanska republiken, i Santo Domingo 1965. Denna USA:s militära aggression mot ett obetydligt och försvarslös land som mitt, blev känd och fördöm över hela världen, likaså dess militära och politiska konsekvenser för mitt land.

Mitt ”brott” var att bekämpa denna intervention, att lära mig att hantera både vapen och militär kunskap och teknik för att försvara mitt land och folk rättighet att bestämma sin egen framtid.

Mitt ”brott” var att göra mitt bästa i denna kamp mot USA:s ”marines” elitsoldater och mod deras allierade mördargäng, soldater som latinamerikanska diktaturer skickade till mitt land för att utgöra USA:s stödtrupper.

Mitt ”brott” var att ha tillräckligt mod för att sörja, och med mitt folk begrava våra döda, att uppleva och dela deras lidande och försvara och stödja deras kamp, min kamp.

Mitt ”brott” var att inte låta mig mördas, att överleva och att senare berätta, vittna om och försvara denna kamp med mitt författarskap, mitt folks kamp, min kamp. Allt detta och mycket mer var mitt ”brott”.

I ett sådan sammanhang är stämpeln ”kommunist”, ”terrorist” och ”mycket farlig person”, ett mycket hedrande betyg utfärdat av diktaturen som i mitt land svarade för förtrycket, torterandet och mördandet.

Det är sant att jag har varit i Sovjetunionen, på Kuba och i en rad olika länder, men jag har aldrig i Sovjetunionen, på Kuba eller i de andra länder jag har haft äran att ha varit, lärt mig att förtrycka, tortera, kidnappa eller mörda folk.

I Sovjetunionen, liksom på Kuba och i andra länder, lärde jag känna deras samhälle och nya idéer och principer om rättvisa som, även om de inte är felfria och perfekta har mycket positiva och fördelaktiga sidor. Detta kallade de dominikanske och CIA-stödde säkerhetspolisen i Dr. Joaquin Balaguers tidigare diktatur, ”terroristkurser”, ”militär träning”, etc.

Det är ett faktum att även den mest lögnaktige och skamlöse kommunistavhopparen inte ens har vågat påstå att han i Sovjetunionen eller på Kuba (för att nämna bara några exempel), fick kunskap och träning i tortyrmetoder och det är bästa beviset för sådana påståendens och antikommunistisk propagandas lögnaktiga natur.

I stället är det känt hur den uruguayanska, brasilianska och argentinska säkerhetspolisen bödlar (för att nämna bara några exempel) i början av sjuttitalet (1970), fick träning och hjälp från USA för att utföra deras idag kända omänskliga och fördömda tortyrmetoder.

Händelserna talar för sig själva, likaså gör den dominikanska säkerhetspolisen redan citerade ”Protokollupplysningar” om mig.

Och angående mina revolutionära aktiviteter och min kamp bredvid överste Francisco Alberto Caamaño Deño, (som jag mycket väl har beskrivit i min bok ”La Tragedia de una Revolución Inconclusa” –tomo 1- (“Den oavslutade revolutions tragedi” –del 1-), var denna kamp en milstolpe i mitt revolutionära livsverk mot den amerikanska exploatering av och förtrycket i mitt land.

Det enda jag ångrar är att jag inte fick tillfälle och möjlighet att dela överste Caamaños öde 1973. Liksom Che Guevara, blev överste Caamaños förrådd och misslyckades (blev mördad) i sin revolutionära och rättvisa kamp.

Men i likhet med Che Guevara är överste Francisco Alberto Caamaño Deño (som var det dominikanske konstitutionelle president som ledde kampen mot den amerikanska militära interventionen i Santo Domingo 1965) idag en obeskrivlig hjälte och legend i mitt land, där nya generationer folk växer upp med respekt och vårdnad för hans ideal och hans kamp.

Så är inte fallet med överste Caamaños bödlar, de lever i ständig rädsla, omgivna av förakt från ett folk som förr eller senare skall vinna sin rättvisa kamp mot förtryck och exploatering, och där överste Caamaño och hans ideal är ledstjärnan som visar det dominikanska folket vägen till befrielse och seger, en kamp för vars framgång jag alltid kommer att göra mitt bästa med mitt författarskap.

Varken med USA:s hjälp eller med hjälp av ”exorcism” skall man lyckas ta ifrån mitt folk den slutgiltiga och rättvissa segern.

Beträffande mitt ”kommunistiska hat” mot Förenta Staterna; Jag har ingenting emot det amerikanska folket och inte heller mot USA som nation. Jag har bara i mitt land bekämpat dess orättvisa och kända skamlösa förtryckarpolitik gentemot mitt folk.

USA har (med president Jimmy Carters och John F. Kennedys regeringar som undantag) stött de mest korrupta och hänsynslösa ”antikommunistiska” diktaturer i Dominikanska republiken (mördare, kuppmakare och tjuvar av sämsta slag). Situationen är idag annorlunda i mitt land.

Även Ronald Reagans regering har åtagit sig att respektera den demokratiska utveckling och stabilitet som finns idag i Dominikanska republiken och som kunnat inledas tack vare den förre USA-presidenten Jimmy Carters vänliga politik gentemot Latinamerika i vilken kampen för respekt för de mänskliga rättigheterna hade en stor betydelse.

Jag är ingen ”kommunistfanatiker” som inte kan erkänna sådana saker. Mycket positiva saker finns i den amerikanska demokratin, saker som förtjänar mitt stöd och min beundran (respekt för friheten och för mänskliga rättigheter, respekt för grundlagar där människans integritet är en självklarhet, etc.).

Förenta Staterna är inte vad Lyndon Johnson, Richard Nixon eller Ronald Reagan representerar och försvarar. ”Sådana herrar” kommer och går medan Förenta Staterna består och överlever de misstag som begavs vid makten av ”sådana herrar”.

Det är mycket i Förenta Staterna som jag tycker om. Min diktsamling ”Poems of Love, Dreams and Struggles” –som den förre dominikanske diktatorn Dr. Joaquin Balaguers antikommunistiska diktatur förbjöd i mitt land-, blev publicerad, utan censur, av ett amerikansk förlag 1981.

Som författare har jag i Förenta Staterna frihet, rättigheter och skydd som jag inte kan få i något annat land. Detta för att bara nämna ett exempel. Det är inget ”kommunistiskt hat” eller någon ”anti USA fanatism” som tillåter mig att förstå och erkänna sådana saker.

Jag bekämpar de amerikanska politikerna när de har fel och stöder dem där de har rätt, och jag ämnar med mitt författarskap uppmuntra och försvara det bästa som Förenta Staterna har och kan göra för mänsklighetens bästa.

Därigenom min målsättning att som författare erövra det amerikanska folkets beundran, stöd och förtroende, vilket den tidigare dominikanska säkerhetspolisen i Dr. Joaquin Balaguers diktatur också mycket väl kände till men inte hade mod att ”påpeka” i sina utförliga redogörelser och ”protokollupplysningar” om mig.